Måste gå vidare.

Vill inte tro på verkligheten, det får inte vara över, men det är det redan. Ingenting är detsamma som innan. Bara för några månader sen kändes allt perfekt. Bara av att du och jag inte är vänner längre har gjort så stor förändring på allting. Innan visste jag att så fort jag loggade in på msn och du var inne, var det bara att logga ut igen, på med kläderna och ut och träffa dig. Vi som umgicks så mycket, nästan varje dag faktiskt. Vi var ju gjorda för varann, som min bästa vän. Jag tänker på dig fortfarande, på alla minnen vi har tillsammans, på den tiden du och jag fortfarande pratade, på de dagarna vi skrattade, på alla de dagarna du fick mig att le. Jag vet om att du inte kommer läsa det här, jag vet om att du inte bryr dig längre, men det känns ändå bra att skriva ner detta. Jag skulle kunna skriva ner en miljon minnen med dig, allt i detalj. För detta är ingenting jag vill glömma, det stannar alltid kvar. Jag försöker gå vidare utan att ha dig kvar i mitt liv längre, men det är svårt, jag väntar fortfarande på ett hopp om att du ska komma tillbaka igen, att du tar mig tillbaks in i ditt liv. Kommer du ihåg? Alla gånger vi skrattade tillsammans, alla gånger vi bara gick runt ute och pratade med varandra, alla kommentarer om allt, alla sjuka idéer vi hade, alla gånger vi ritade tillsammans, alla våra hemligheter, alla våra samtal på msn vi hade, alla gånger du sa att jag var så kort och du så mycket längre än mig, alla basketträningar tillsammans, när vi träffades första gången hur trevligt vi hade det, våra favoritlåtar vi lyssnade på tillsammans, hur mycket vi skrattade åt inspelningar som jag och en kompis gjort, när vi spelade kort med de andra och ställde frågor och kunde nästan allting om varandra och hade inga fler frågor kvar, när vi hoppade studsmatta, när vi berättade om drömmar båda hade varit med i, de gångerna vi stöttade varandra då någonting hade hänt, då vi bestämde olika resor vi skulle göra tillsammans, när vi hade snöbollskrig, när vi såg på film, när vi åkte moppe, när vi gick på bio, när vi tog upp gamla minnen med varandra, de gångerna vi hade skittråkigt, de gångerna vi hade skitroligt, när du ibland bar mig och snurrade runt mig samtidigt, när vi tog bilder, när vi blev fulla, när jag alltid berättade så långa och tråkiga historier om saker jag varit med om och hade gjort, när vi dansade, när vi var småsura på varandra men blev vänner igen lika fort, när vi pratade om allt ifrån himmel till jord, när vi inte träffades på mer än en månad, när vi helt plötsligt slutade prata varandra, när vi inte pratat på 4 månader, när vi inte träffats på 5 månader, hur mycket jag fortfarande vill träffa dig.. Nu lever du ditt liv och jag lever mitt liv. Det gör ont att inte prata med dig längre, du betydde så jäva mycket! Dig kunde jag prata med om jag mådde skit, jag litade på dig till 100 %. BBB? Kommer du ens ihåg det? Har du glömt varenda jävla sak? När jag kollade på dig förr så log du åt mig, men om jag kollar på dig nu, så har du inget leende längre, du kollar bort lika snabbt som du såg på mig, det är som om du aldrig har känt mig. Du märker inte mig längre och du bryr dig inte längre. Jag kan skriva hur mycket som helst, men ser ingen mening i det längre.. Men en sak, jag saknar dig så jävla mycket, kan säga det om och om igen till dig om jag nånsin får prata med dig igen, jag väntar i alla fall än på dig.